Detta är jag.
Allt börjar med en förklaring, denna blogg kommer skrivas av mig Boel, även kallad Bollan, 27 år gammal.
Jag är i grunden född och uppväxt i Örebro, men har bott lite varstans, i Närke, Dalarna, Göteborg. Just nu parkerad i Dalarna med min livskamrat, vi kan kalla honom X. Vi har tre små kattbarn, Kattis, Zita, Zoe. Adopterade allesammans, K har funnits i mitt/vårt liv sedan hösten 2010, hittekatt. Vi hade en killkatt, som vi adopterade 2011, Piggen, som levde med oss framtill 2016, som sen plötsligt blev sjuk och somnade in. Vi tog oss an två nya kattbarn, Zita och Zoe som behövde ett hem. Dem har levt med oss sedan 2016 och nu än i dag, 2019.
Jag har länge velat sätta igång med någon sorts blogg eller få författa. Så nu kommer det, jag bjuder på alltifrån mina tokiga drömmar, visioner, funderingar. Jag kommer skriva en del om livet med psykisk ohälsa, mitt intresse för det andliga och mediala, så som om min samling av tarotkort, änglaorakelkort, kristaller och stenar, kristallpendel, meditation och healing. Jag är en rätt kreativ person om jag får säga det själv. Jag vill så mycket men fastnar lätt i dagdrömmar och tänker på gamla minnen. Jag älskar böcker, musik, tvserier, rita, skriva, prata, skapa, djur, blommor, natur. Jag har en stor familj, och dem så väl som övrig släkt håller jag kärt. Jag vill inte ta livet eller någon för givet så jag försöker att vara ärlig i en del kring känslor och berätta för folk när jag älskar dem eller uppskattar deras närvara i mitt liv. Jag är rädd för att bli missförstådd och att missuppfatta personer eller tappa bort mig helt i konversationer. Så jag säger stopp när det är för mycket runt om mig och ber folk gärna upprepa eller påminna mig om vad nyss pratat om.
Jag tror att detta så väl som andra problem jag har dem senaste åren beror på att jag gick in i väggen, ca 2013, 2014.
Jag blev utbränd, hade utmattningssyndrom, en liten grad av ptsd, daglig ångest och oro, panikångest, djup depression, utvecklade självskadebeteende, hade problem med matvanor, slarvade rejält med sömnen, isolerade mig ifrån omvärlden, gjorde mig av med massvis med saker- lämnade in på second hand butiker eller slänge saker. Jag tänkte mycket på meningen med mitt liv, varför jag skulle finnas, hur det skulle bli för anhöriga om jag försvann. Jag jobbade så intensivt och hade mycket mer runt om mig i privatlivet som var rejält skakigt. Det ställdes höga krav på mig vid mitt dåvarande jobb, jag skulle fungera som människa men det gick inte, jag hade det väldigt stressigt. Svårt med boendesituation i storstad, flyttade massor på kort tid. Precis som jag fått flytta runt i min barndom och bytte ofta skola. Verkligen allt var kaos och röra kring 2013 och framåt.
Jag kände mig helt slutkörd men bad sällan om hjälp. Både innan jag sade upp mig ifrån mitt jobb och åren därefter, fick jag ont i kroppen, jag fick minnessvårigheter, problem med koncentrationen, hade svårt att sova om nätterna och tvingades sova smått under lediga stunder, drömde ofta mardrömmar, tyckte mig både höra och se folk i från mitt tidigare jobb ute på stan och i drömmar. Jag var ofta rädd, drog mig mer och mer undan ifrån andras blicka då det kändes som att alla stirrade ut mig i väntrum, på stan, på bussen, i affärer, på kalas. Jag hade daglig ångest, ibland panikångest så att jag hyperventilerade, kämpade efter luft då det kändes som att jag skulle dö, grät floder, mina händer skakade, jag kände mig svag, klen, jag blev yr, illamående, magen protesterade och jag blev riktigt sjuk vissa dagar.
Mitt i denna kaos vardag försökte jag vara en bra kollega, vän, kattmamma, dotter, syster. Jag insåg att jag behövde hjälp.
Jag ville få må bra, jag skulle inte klara detta själv. Jag fick samtalshjälp en period hos vårdcentralen, jag tog tag i det väsentligaste som jag kunde påverka i vardagen och på arbetet. Jag bad min familj om hjälp, som sagt det hände massor privat i samma veva som allt detta pågick hos mig. Men jag sade tuff nog upp mig ifrån mitt jobb, stod på mig att jag inte kunde vara kvar. Jag lämnade staden och bytte den till en by. Jag flyttade hem till min familj. Tänka sig, under denna tid i storstaden så ville jag inte riktigt förstå eller acceptera att jag var utbränd, det kopplade in inte i mitt huvud och sinne. Men folk runt om mig såg detta och hjälpte mig på dem sätt de kunde. Men en hel del inre arbete krävdes av mig trots alla mina inre strider och psykiska ohälsa.
Ujujuj, vad det har varit en lång resa, jag försöker lära mig leva med min psykiska ohälsa men har fortfarande en del att reparera och många synliga och osynliga spår finns det. Men jag kan känna igen vissa signaler när en panikångestattack närmar sig. Jag försöker ta hand om mig själv genom att öva på att våga säga nej. Ta många pauser, öva upp minnet, be folk om hjälp, säga ifrån när jag inte förstår eller har glömt vad som bestämts alldeles nyss under ett samtal med en vän eller läkare. Gå promenader när jag mentalt och fysiskt behöver eller vill göra det.
Jag går undan eller ber om egen tid om det är vad jag och mitt sinne behöver. Jag gosar med mina katter, försöker läsa böcker, författa lite, skriva dagbok, rita- färglägga i målarböcker, skapa, gå ut i trädgården och bara andas, meditera, ringa en släkting och prata, åka en kort helg och besöka familj och släkt, se en tvserie, fika, göra hushållssysslor mm. I min process till att må bättre och ta mig upp igen så har jag sysslat med arbetsträning, prövat på rehabträning i olika grader, prövat mediciner, haft samtalsstöd hos psykiatrin.
Jag tar dag för dag som den kommer för att inte bygga upp presationsångest och ställa för höga krav på mig och andra. Jag stannar upp mer, bara andas, skickar en tanke till de på andra sidan och till vad jag tror på, änglarna och ber inom mig om mod, stöd, tröst och kärlek, glädje mm. Mer om detta skriver jag i annat blogg inlägg.
Som jag kanske tidigare nämnde som kortast så vill jag inte ta personer eller livet för givet. Så jag försöker lära mig att acceptera mig själv och hur jag ser ut, hur jag är som person. Acceptera och förstå mina blandade känslor, och stanna upp i en känsla när den kommer. Känner jag mig trött, då lyssnar jag till kroppen och vilar en stund, springer det i benen på mig ja då tar jag tag i det på mina små vis, kliar det i fingarna efter att få skapa så sätter jag igång med att göra något litet eller massor på en och samma gång, hehe. Jag försöker lyssna till andras åsikter, även om jag kanske blir igångtriggad och har svårt för att inte avbryta eller bli sur, besviken eller sårad.
Känner jag starkt för någon eller plötsligt börjar tänka på en person så hör jag av mig. Ringer eller smsar dem för att bara ge dem en liten komplimang eller ösa ur mig hur TACKSAM jag är över att dem finns i mitt liv, att jag älskar dem, gillar dem, saknar dem, ja allt. Jag gråter när jag är ledsen, försöker gå undan när jag är arg och nere, men det är ständigt en process som vi alla bör öva på.
Acceptera nuvarande känslor, ta tag i det eller gå och oroa sig och inbilla sig det värsta. Nej, var ärlig, fråga eller säg vad du känner. Sprid lite vardagsmagi, ge någon ett leende, säg hur mycket du uppskattar dem runt omkring dig, våga drömma. Var stolt över hur långt du kommit, alla bär vi på en osynlig ryggsäck. Man kan inte veta vad andra varit med om eller hur dem hanterar det, men ha respekt och förståelse när någon säger ifrån eller behöver någon att bara ventilera och prata med, eller behöver din hjälp.
Stanna upp i nuet, andas in under 4 sekunder, håll andan 2 sekunder, släpp ut under 6 sekunder.
Tack för att du orkade läsa en rätt stor lucka i mitt liv i detta första inlägg. Ta hand om dig. Tack för att just du som läser detta, för att du lever och förhoppningsvis mår bra.
Kram B.
