Gör, bara gör, helst för en stund sedan.
Hallå, du läsare.
Varning för lång text.
Som titeln säger, borde jag följa den i vardagen. Ibland händer det att jag skriver en lång papperslista över "Att göra" - eller har en lång lista i huvudet. Men ofta skjuter jag upp saker, när jag vet att det är viktigt försöker jag ändå att lägga manken till för att få det överståndet, så jag slipper tänka på det senare eller råka glömma bort det hela.
Men sen finns det ju perioder när man vet om sina måsten en lääääängre tid men inte har lust eller ork med att ta itu med dem uppgifterna, men då samlas ju allt på hög och då blir det ännu träligare att ta tag i.
Förra sommaren när jag kikade på liveföreläsningar ifrån Arbetsförmedlingens hemsida, som jag hade i läxa då. Då pratades det om att ta tag i dem moment på en gång eller snarast för att det just inte ska bli en för övermäktig hög med saker att skynda på med. Att ta itu med måsten så snart man har möjlighet än att göra andra saker eller ingenting så kan man göra sig själv en tjänst genom att bara göra det.
När sysslorna är klara så kan du fokusera på annat och ta det lugnt. Det minskar prestationsångest eller ångest och tyngen av krav och man känner sig duktigare. Nej jag vet jag ska inte snacka peppande alltför mycket om det där ordet duktig. För många personer inklusive mig själv har det ordet inneburit en del dåliga saker inom psykisk ohälsa. Jag strävade och knådade på för att få den där osynliga duktighetsstämpeln.
Jag slet och gnetade för att skynda så in åt fanders för att hinna med allt på en dag eller några timmar för att sedan få beröm av andra eller delvis av mig själv. jag ville visa vad jag var kapabel till, att jag minsann inte bara latade mig. Men min kropp fick ta stryk. Min kropp kraschar när det blir för mycket och mitt psyke följer med i samma veva. För är man blind och bara öser på, sedan gör det ont, man blir irriterad, ledsen men vill inte gråta, man biter ihop för det finns dem i världen som har det betydligt mycket värre än jag i denna situation som jag befann mig i.
Sen skriker kroppen - "nä! nu orkar jag inte mer, jag går sönder". Sedan står man där med skakiga ben, händerna bara fumlar och det går inte greppa saker, minnesluckor rycker undan det väsentliga som man just behövde minnas just där och då för att göra klart vad man nu startat. Sedan kommer acceptansen. Eller delvis i vilket fall. Man bryter ihop. Vissa gråter, vissa svimmar, vissa faller fysiskt ihop, vissa exploderar och blir så arga på sig själva eller andra att dem utåtagerar vissa tar till drastiska åtgärder och skadar sig själva.
Jag säger stopp. Nu räcker det. Jag vill inte vända mig om och rusa in i väggen igen, som Harry Potter när han skulle till det magsika tåget och behävde rusa in i en murbrukvägg.
NEJ!!! NU. RÄCKER. DET. - JAG. SÄGER. STOPP. BARA STOPP. INTE MER.
För vem gör du allt det här, för vem stressar och skyndar du på och går sönder? Vad händer efter att du är klar med allt du skulle göra och tvingat dig till? Firar du med en tårta, en fest eller pizza eller shoppar du för att unna dig något? Vem finns där när din kropp är sönder, fintito, färdig. Är du så drenerad på energi att du bryter ihop, gråter, skriker, blir arg eller går för att sova? Du finns här i just detta nu på denna planet precis som alla andra för att leva, må bra, ta hand om dig själv och andra.. Om du inte drar i handbromsen innan du kolapsar, då blir det ett helvete att ta sig upp ur gropen senare. Om du inte delegerar, ber om hjälp, delar på dina bördor med andra, pratar, hjälps åt. Eller tar pauser. Du måste inte prestera skiten ur dig för att du ska kunna få känna dig värd något.
Du är alltid värd allt gott i världen. Du är värd att få ta pauser, att göra din röst hörd, att få säga nej om allt läggs på dina axlar. Dela på uppgifterna. Allt behöver inte göras på en dag. Gör små saker då och då under dagen. Slit inte ut dig genom att göra allt samtidigt, din kropp kommer inte tacka dig för att den får sitta resten av kvällen bara för att du kört på i 120 i timmarna innan.
Gör en stor uppgift per dag, eller, många små men utspritt. Dela upp det, för du måste kunna stanna upp och leva, andas, få gå på toaletten, äta, vila. Du måste inte vänta till senare för att du ska förtjäna den där mackan eller hålla dig hela dagen så att man nästintill spricker för att man hellre gör klart än att gå och kissa.
Lägg av. Var din egna bästa vän, för du skulle väl inte förvänta dig att din bästa vän, syskon eller äldre släkting skulle köra slut på sig innan du belönar eller ger denne beröm. Eller hur? Ser man att någon annan trilskas eller har det tufft, gå dit och fråga om de vill ha hjälp. Säg att du finns där, säg att dem redan är duktiga. För dem är redan där i tanken i och inte behöver göra klart innan dem får hurra-rop. Genom att bara ställa sig upp, tänka tanken på vad som bör göras och sedan påbörja, så gör dem ju redan något. Vem säger att det är felvänt att ge beröm i början innan det är klart? Det kanske sporarr dem till att känna, wow, jag är redan klar. Det är en hårfingräns där också då som sagt att den där stämpeln är bra nära. Kanske funkar det för vissa att berömma innan, för vissa efteråt. Men väl orden passande för varje individ. kanske fråga personen, vill du ha pepp, eller vill du höra mina åsikter om din fantastiska och påhittiga instats senare?
Till dig som orkade läsa detta inlägg, tack. Jag delger dig inga måsten, du måste inte följa min råd här. Du måste ingenting, jag bara delar med mig av mina personliga och erfarna åsikter. Många gånger måste jag fortfarande pesa mig på fingrarna (snärta, knäppa till- rörelse, som i ajabaja!) för att jag själv ska komma ihåg att ta det lugnt. Andas, stanna upp, se dig omkring, tidsnog så blir alla uppgifter gjorda, men det måste inte ske inom en timme och allt samtidigt.
Ta hand om dig, för det finns bara en av dig här i världen. Du är värd allt gott, oavsett hur du presterar.
