14 juni
Idag är det på dagen 12 år sedan jag hade skolavslutning i årskurs 9.
Jag lockade mitt hår, klädde mig i vitt och satt i kyrkan, grät floder och kramade hårt om mina få vänner jag hade. Fick och bytte blommor med de som stod en närmast. Vi åkte på flak bakom en traktor igenom hela byn, från kyrkan och genom alla villagator, genom hela lilla samhället i den naturrika byn. Musiken pumpade våra hjärtan och alla sjöng, ropade, grät.
Idag sitter jag 12 år senare hemma, vädret är på top och jag har klippt gräsmattan, lekt med katterna. Men här sitter jag, med ryck och kli i kroppen, det går liksom inte helt att sitta still trots att min kropp är trött. En av de många delarna som stannade kvar efter min utbrändhet. Rastlöshet trots viljan att få vila.
Oj, vad tiden springer iväg. När jag väl lyssnade på rektorns tal inför att bli uppropad och för att träffa min nya klass i gymnasiet. Då sades det att tiden kommer gå så fort, fortare nu när man blir vuxen, så ta tillvara på tiden. Där och då kunde man inte ana att dem vuxna skulle ha rätt. Tiden gick långsamt och fort oavsett om man ville det ena eller det andra under allt som skedde under tiden som äldre tonåring. Läxor, grupparbeten, att vara social och skaffa vänner, behålla tidigare gamla vänner, pendla 2 timmar varje dag till och från skolan och sedan ställa upp hemma. Att jag inte redan då kunde ana min inre trötthet. Visst kände jag av ångest och stress, otillräcklighet och en massa annat. Men det fanns liksom inte tid att gräva ned sig för djupt för att ta tag i felen och få må bra. jag ville vara ännu duktigare när jag fick beröm för mina sysslor, projekt eller min hjälpsamhet, eller ändrade matvanor, kärleken, familjerelaterade ting. Mer om detta en annan gång då det skulle vara alltför långt kapitel att skriva om här nu.
Det jag vill ha sagt är att tiden går långsamt när man stirrar på klockan men att den springer iväg när man inte hinner kika på den. Oavsett om det är roligare eller tristare saker man gör. Som jag läste någonstans, 8 minuters väntan på maten i micron tar en evighet, medans 8 minuter av ett roligt filmklipp är alldeles för kort.
12 år har gått och jag är inte exakt samma person som den där osäkra och halvtysta tjejen på det trånga flaket med ett 20 tal andra klasskamrater. Livet har visat och givit mig käftsmällar och trollat fram lycka, sorg, kärlek och skratt, erfarenhet. Jag är oändligt tacksam för mina tre små underbara små dryga och tossiga kattbarn. Jag har en säng att sova i, jag har en kille, jag har ett eget rum att få skapa och vara i, jag har kläder på min kropp och eftermiddagssolen i mitt ansikte. I min fönster till vänster om mig där står alla dessa vackra gröna växer, hade inte funnits här i dag om inte jag hjälpt dem att få en plats. Jag kan stå i en stor trädgård under körsbärsträden, sträcka upp mina armar i luften, blunda och ta djupa andetag. Jag kan göra det. Jag kan leva. Jag är tacksam för det jag kan påverka och har i mitt liv. Jag säger inte att det är lätt jämt att inte sakna saker som alla andra har eller fått uppleva. Visst är jag avundsjuk på vissa människor, jag är mänsklig. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte behövde lära mig mer om livet. Jag skulle ljuga om jag sade att jag har allt jag drömmer om, men jag har något, jag har massor, sådant som man ofta tar för givet. Sådant som inte är lika självklart för andra människor runt om i detta land och andra länder. Jag vill inte klaga. För jag kan andas, jag kan skriva dessa ord, jag har fått jobba i mitt liv, jag har fått skratta min sanslöst trött av kramp i magen. Jag har en stor familj och en liten familj.
12 år har gått, jag har misst människor och djur, saker och platser sedan dess. Men nu har jag andra ting runt om som fyller vissa tomma luckor. Jag skulle ljuga om jag sade att jag inte saknar att få bo hemma med alla mina syskon och få uppleva platser där jag tidigare bott eller mina gamla vänner. Men jag kan inte bara stå och trampa, livet har så mycket att erbjuda.
Det är 14 e juni idag, 12 år sedan jag stod där i mitt flickrum och gjorde mig söt, 12 år sedan jag överraskades av spöregn på vägen hem. 12 år senare och med mer erfarenhet och kunskap om livets olika sidor. Jag har kanske inte lika många vänner längre, men jag jobbar mig vidare för att må bra och utvecklas och hitta min väg i livet. Kanske dröjer det 12 år eller många år till innan jag hittar min plats, men då kanske jag är ännu visare än nu och ser tillbaka på den tiden jag satt här. Just nu vid min dator och skrev detta och fick lyssna till golvfläktens brummande och solen på min vänstra kind och att min högra öra kliade lite. Att äldsta katten satt och tvättade sig om tassarna.
Tack för livet oavsett hur många år som gått eller kommer gå. ha en fin helg allesammans!
